..läste jag ut igår och det gick på en kväll. Efter
Mankell´s "Kinesen" (som var riktigt bra om än något långrandig i slutet. Kunde dragit ihop säcken ett par kapitel tidigare. Tycker jag.) kändes den som en bra bok att varva med. Både "Kinesen" och
"Tarzans Tårar" av Katarina Mazetti är med på listan;
Böckerattläsainnanfyrtioellerdöden.se som jag fick av Kloka Å, om ni minns den?. Och tänk när jag var på bibblan så stod den bara där så lämpligt på en hylla. Ibland har man tur.
Boken har några år på nacken. Om jag inte minns helt tokigt så har jag läst 2003 någonstans. Rätta mig gärna om jag har fel. Oavsett så fanns det en del igenkänning i den. Ensamstående bildläraren Tarzan (Mariana) med sin två ungar som kämpar med ekonomi, dagistider och livet i största allmänhet. Som möter Janne, överklasskillen som visserligen jobbat sig till alla sina pengar men har det väldigt gott ställt. Hur komplicerat det kan vara med förhållanden. Och på samma gång egentligen ganska lätt. Skrattade gott ett par gånger. Humorn är klockren då och då.
Boken skildrar samtidigt med varmt allvar hur stora klassskillnaderna kan vara i Sverige än idag. Jag, har det inte på långt när så slitigt och snävt som Mariana men känner väl igen känslan och rädslan i att man kanske inte räcker till för sina barn. För att man inte har råd med "allt". Att barnens kompisar och, hemska tanke, mina barn kanske väljer bort mig och vårt för att dom inte har varsin tv, mobil och spelkonsol? Som dom har hos sin pappa? (Inte Mini, inte än men ni fattar...) Fast jag samtidigt vet, för jag pratar regelbundet med Storebror, att det är förmodligen mer problem för mig än honom. Mycket mer. Honom gör det liksom inget. Han kan mer komma med mer kloka tankar som;
"Tänk om du blir arbetslös mamma? Då kan vi inte bo kvar. Då måste vi sälja huset!"
Fick ont i magen när han sa så, att han som är åtta funderar över sådant. Och att lösningen är att pappa flyttar tillbaka... Efter snart tre år så kommer skilsmässan upp till ytan igen. En "hel" familj, kärnfamiljen, så som vi hade det innan, är liksom lösningen. Då gäller det att ha tålamod. Lirka runt, förklara på ett bra sätt att så blir det inte. Men att han ska verkligen inte oroa sig. Vi klarar oss. Vi flyttar inte i första taget. Vi har det bra, vi har absolut egentligen inte något att klaga över. Många ensamma mammor hade kunnat ge en njure eller två för att ha ett fast jobb, bil och hus. En taight ekonomi är inte detsamma som existensminimum. Det är jag väl medveten om.
Många fler barn än vad vi tror har det så som Mazetti skildrar det i boken. Knappt mat för dagen. En mamma som ständigt kämpar för att ha mat på bordet. Att inte ha råd med nya kängor om hösten. Eller följa med på friluftsdagen för att det kostar 20 kronor. 20 kronor som inte kan avvaras för att de måste användas till hyran eller mat. Barn vars föräldrar inte har råd med en dator hemma trots att skolan idag nästan "kräver" det för att dom ska hänga med i skolgången.
En tv på sitt rum är det inte tal om. Och är väl i sanningens namn ett seriöst I-lands och konsumtions-problem om man ser det krasst? Ändå finns dom där. De allt tydligare klasskillnaderna. I 2000-talets Sverige kämpar många att överhuvudtaget ha tak över huvudet och mat på bordet. Medans en del har i överflöd. Och så finns det dom i mitten. Dom flesta, dom som är som jag. Som det inte går någon nöd på alls men ändå balanserar och funderar mer än tre svängar innan man köper någon ny "onödig" men ändå nödvändig pryl.
Så tillslut. Det jag skulle komma till egentligen innan jag snurrade in mig i lite i funderingar runt klasser i samhället och överkonsumtion kontra att ge barnen så mycket man bara kan och har råd med för att man vill att dom ska ha det som "alla andra". Boken "Tarzans Tårar" roar en eller ett par kvällar. Har ni inte läst den så tycker jag att ni ska det. En del fniss och en liten allvarlig skruv gör boken läsvärd.
.jpg)
